Det är ju rädslorna som på något sätt puttar iväg en till något annat.

Ur hjärtat på en vän

För om du älskar mig, då kan du känna att jag behöver dig
det krävs så mycket av oss två, så lite att förstå
Min kärlek till dig
Men om du lämnar mig, skulle tiden få mig glömma dig
Det krävs så mycket av oss två,så lite att för att gå
Ur hjärtat på en vän.

Mod

Fröet kan inte veta vad som kommer att hända.

Fröet har aldrig upplevt blomman.

Och fröet kan inte ens föreställa sig att det har kraften att bli en vacker blomma.

Resan är lång och det är alltid säkrast att inte alls påbörja resan,

därför att vägen är okänd och att inget är säkert.

Inget kan vara säkert.

Farorna på vägen är tusen och fallgroparna är många.

Fröet är i säkerhet fördolt inuti det hårda skalet.

Men fröet prövar.

Det gör en ansträngning,

det släpper sitt hårda skal som är dess säkerhet,

det börjar röra på sig.

Omedelbart börjar kampen, kampen med jorden, med stenarna, med klipporna.

Och fröet var så hårt och grodden är så mjuk och faroran är så många.

Det fanns ingen fara för fröet,

fröet kunde överleva i tusentals år,

men för grodden fanns många faror.

Men fröet beger sig i väg mot det okända,

mot solen mot ljusets källa,

ovetande om vart, ovetande om varför.

Det är ett tungt kors att bära men fröet är besatt av en dröm och det växer.

Just så är människornas väg.

Den är mödosam.

Det kräva mycket MOD.

Poesi från en poetisk kvinna.

Om du bara kunde beröra mina känslor

då

skulle du förstå att

jag inte känner

det du ser.

Jag inser att jag alltid är fri att släppa taget och observera mitt liv.

Mitt förflutna är inget annat än spåret

jag lämnar efter mig.

Det som driver mig i dag

är den kraft jag alstrar i detta nu.

Årets första dag!

Ett nytt år har precis fötts och än är det ett oskrivet blad. Jag ser med spänd förväntan fram emot att få delta i livet under 2009. Att få se det som jag en gång upplevde som jobbigt och svårt,kanske bli just det som hjälper mig till det som kan bli bättre.
Jag har börjat mitt år tillsammans med underbara människor som bara ger mig glädje och kraft utan att de kanske vet om det. Människor som får mig att skratta och njuta av att vara jag.
Samtidigt som en gnagande oro förlamar mig mitt i all glädje. Jag blir påmind om dig, du bara dyker upp i min tanke. Jag blir påmind om vad jag behöver göra men som jag drar mig för. Eller jag kanske inte ska......
Året har bara börjat, den första dagen är snart slut. Den har varit fylld med precis det som jag behövde idag. En skopa glädje blandad med oro, tacksamhet och hopp!