Det var en gång en bonde som hade en gammal mulåsna. En dag ramlade åsnan olyckligtvis ner i en brunn. Bonden blev ledsen för han älskade den gamla åsnan. Men efter att noggrant ha undersökt möjligheterna att rädda åsnan ur den 15 meter djupa brunnen, förstod han att den skulle bli omöjligt. Hon satt fast nere på botten av brunnen. Trots att han avskydde att behöva göra det, insåg han att det barmhärtigaste han kunde göra var att fylla brunnen med jord och begrav åsnan där hon stod. Det skulle förhoppningsvis bespara henne en del lidande.
Han bad några vänner om hjälp, och tillsammans började de kasta ner ett spadtag jord åt gången.
När den gamla åsnan kände det första jordhögen träffa ryggen blev hon förfärad.” Varför händer alla dessa hemska saker just mig? Först ramlar jag ner i den här brunnen, och ingen kommer för att hjälpa mig. Nu försöker de glömma mig genom att begrava mig här. Jag skulle ha förstått att mitt liv skulle sluta på detta ömkansvärda sätt. Aldrig har det hänt något bra i vår familj. Pappa åsna blev aldrig något att räkna med. Mamma åsna gick på lugnande medel. Broder åsna var den fulaste i sitt gäng. Varför, varför måste detta hända?”
Men medan åsnan stod där på botten av brunnen och tyckte synd om sig själv, fick hon plötsligt en lysande ide. Istället för att bara stå där och låta jorden begrava henne, skulle hon i alla fall kämpa under sina sista timmar. Hon bestämde att varje gång hon kände jorden träffa ryggen, skulle hon skaka av den och kliva uppåt, skaka av den och kliva uppåt.
Så hon började göra detta. Oavsett hur trött hon var eller hur smärtsamt det var fortsatte hon oförtrutet att skaka av och kliva uppåt, skaka av och kliva uppåt. Hon tvingade sig själv att vägra ge upp.
Tre timmar senare kunde åsnan triumferande ta klivet över brunnskanten och ställa sig på säker mark igen.
Samma jord som skulle begrava henne, räddade i stället hennes liv. Allt tack vare hennes sätt att hantera sin svåra situation.
onsdag 22 oktober 2008
söndag 19 oktober 2008

Det finns en zen berättelse om två munkar
på resa som kom till stranden av en strid flod.
När de kom ner till stranden
såg de en ung kvinna som inte kunde komma över floden.
En av munkarna lyfte upp henne och bar henne
genom strömmen i sina armar och satte ner henne
i trygghet på andra sidan.
Sedan fortsatte munkarna sin vandring.
Tillsist kan den munk som gick över floden ensam
inte längre behärska sig utan började förebrå sin broder
– ” Du vet att det är emot våra regler att röra vid en kvinna.
– Du har brutit mot våra heliga löften”
Den andra munken svarade
– ” Broder jag lämnade den unga kvinnan på flodstranden.
– Bär du fortfarande på henne?
på resa som kom till stranden av en strid flod.
När de kom ner till stranden
såg de en ung kvinna som inte kunde komma över floden.
En av munkarna lyfte upp henne och bar henne
genom strömmen i sina armar och satte ner henne
i trygghet på andra sidan.
Sedan fortsatte munkarna sin vandring.
Tillsist kan den munk som gick över floden ensam
inte längre behärska sig utan började förebrå sin broder
– ” Du vet att det är emot våra regler att röra vid en kvinna.
– Du har brutit mot våra heliga löften”
Den andra munken svarade
– ” Broder jag lämnade den unga kvinnan på flodstranden.
– Bär du fortfarande på henne?
Tiden
klappar mitt hjärta
för det som lämnats kvar.
TIDEN får ge mig stunder av styrka
stunder av lycka
att hålla hårt.
NÅGON kanske följer mig
en osynlig hand stöttar mig
läker min sårade själ
mitt brända jag.
Inom mig finns något som berör
en längtan
en tro
på ömhet
omtanke
en väg att vandra
MENAD FÖR MIG.
fredag 17 oktober 2008
med kärlek från sjuttiotalet
något som dom brände
vi fick inte finnas till
på det sätt vi vill.
Drömmen om vad vi tillsammans kunde blir
Drömmen om en gemenskap varm och fri.
Drömmen om en gemenskap varm och fri.
Drömmen om att få det jag alltid varit tvungen att ge.
Drömmen som krachade när jag
åter vaknade och fick se,
när jag fick se att du var inte
till för mig
och
jag var inte menad åt dig.
men att få den man älskar
är nog svårare än att
älska den man får.
jag läste en gång att alla
måste vi ha i tankarna
som man delar livets olika
sidor med.
alla måste vi någon gång få
drömma och hoppas
att vi ska få det vi vill ha.
Det är drömmen
hoppet och tron
som för oss vidare
och hjälper oss att överleva.
Så älskling
låt oss säga adjö idag
och
åter mötas i morgon
som kamrater.
vi kom
vi såg
vi gick
vi upplevde
vi lärde
vi fick
något som förrunnats oss två
det var lärorikt att ett tag dig få rå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





