Dagarna har gått och nu har årstiden börjat bli vinter. Första snön kom idag så där jag nu är strålar stjärnor från en klar himmel och kylan börjar göra sig påmind. Värmen från den sommar som jag tillbringade här är ett ljuvligt minne, sjön där vi badade ska lägga sig att vila under ett täcke av is. Alla årstider har sin charm.Livet pågår ständigt, många tunga beslut har jag kommit fram till att jag behöver ta och genomdriva för att få en förändring i mitt liv. En del av dessa beslut gör så ont att fatta men jag vet att jag inte kan gå vidare utan att agera. Livet har med sina stormar visat mig och jag behöver fatta mod. Jag är rädd för förändringar, för vad som ska komma sen och hur livet då ska gestalta sig.
Mina erfarenheter av andra svåra förändringar som jag gjort är att mitt liv blivit bättre än jag vågade tro, ändå tvekar jag så! Kanske för att det nu handlar om att jag ska avbryta kontakt med en människa som jag älskat och hatat. Kanske är det därför det är så svårt. En vän som har följt mig under hela mitt vuxna liv men som idag upplevs som ett hinder. Jag sitter fast och kan inte ge mig hän till någon annan. En man pockar på mitt hjärta och jag vill ge honom en chans. En ärlig chans och det kan jag inte om du hela tiden finns med, någonstans därute.
Någonstans hade jag trott att jag gjort mig fri från dig från mitt förflutna men i fredags fick jag uppleva att det inte alls var så. Jag har en tro på att det finns något som hjälper mig igenom detta med. När jag säger nej så säger jag ja till något annat. Ändå är jag rädd.
Det gör ont när knoppar brister - varför skulle annars våren tveka?
