onsdag 22 oktober 2008

Åsnan i brunnen

Det var en gång en bonde som hade en gammal mulåsna. En dag ramlade åsnan olyckligtvis ner i en brunn. Bonden blev ledsen för han älskade den gamla åsnan. Men efter att noggrant ha undersökt möjligheterna att rädda åsnan ur den 15 meter djupa brunnen, förstod han att den skulle bli omöjligt. Hon satt fast nere på botten av brunnen. Trots att han avskydde att behöva göra det, insåg han att det barmhärtigaste han kunde göra var att fylla brunnen med jord och begrav åsnan där hon stod. Det skulle förhoppningsvis bespara henne en del lidande.
Han bad några vänner om hjälp, och tillsammans började de kasta ner ett spadtag jord åt gången.
När den gamla åsnan kände det första jordhögen träffa ryggen blev hon förfärad.” Varför händer alla dessa hemska saker just mig? Först ramlar jag ner i den här brunnen, och ingen kommer för att hjälpa mig. Nu försöker de glömma mig genom att begrava mig här. Jag skulle ha förstått att mitt liv skulle sluta på detta ömkansvärda sätt. Aldrig har det hänt något bra i vår familj. Pappa åsna blev aldrig något att räkna med. Mamma åsna gick på lugnande medel. Broder åsna var den fulaste i sitt gäng. Varför, varför måste detta hända?”
Men medan åsnan stod där på botten av brunnen och tyckte synd om sig själv, fick hon plötsligt en lysande ide. Istället för att bara stå där och låta jorden begrava henne, skulle hon i alla fall kämpa under sina sista timmar. Hon bestämde att varje gång hon kände jorden träffa ryggen, skulle hon skaka av den och kliva uppåt, skaka av den och kliva uppåt.
Så hon började göra detta. Oavsett hur trött hon var eller hur smärtsamt det var fortsatte hon oförtrutet att skaka av och kliva uppåt, skaka av och kliva uppåt. Hon tvingade sig själv att vägra ge upp.
Tre timmar senare kunde åsnan triumferande ta klivet över brunnskanten och ställa sig på säker mark igen.
Samma jord som skulle begrava henne, räddade i stället hennes liv. Allt tack vare hennes sätt att hantera sin svåra situation.

Inga kommentarer: