Att söka bekräftelse.

Du ska älska din nästa så som dig själv, står det i bibeln. Den egoism som vi ser omkring oss beror inte på att vi tycker om oss själva för mycket utan tvärt om att vi tycker om oss själva för lite.
Vi behöver acceptera oss själva för att kunna tycka om andra människor. Om vi upplever att vi inte är värda något, hur ska vi då kunna ge något till andra?
Du kan inte ge det du inte har. Jag menar om du inte är i kontakt med känslan – om du inte har den levande i dig - så kan du heller inte dela med dig av den.

Om du är ledsen idag, vet du då med säkerhet att du kommer att vara ledsen i morgon? Självklart blir svaret nej.

Om du känner kärlek nu, vet du då med säkerhet att du kommer att känna det i morgon? Det är en fråga som får många att fundera. Det här sätter igång en process av större förståelse där par kan träna sig i att bli mer accepterande.

Varför väljer vi ofta fel väg för att tillfredsställa behoven av kärlek, närhet och bekräftelse?
Många par hamnar i skuldspelet som präglas av anpassning, rädsla och jakt på bekräftelse. Vi behöver lära oss arr serva nya bollar. Vi kan inte fortsätta kräva kärlek eller anklaga varandra för att vi just inte får höra det vi vill.

Vi behöver förstå att vi är unika vilket innebär att vi har olika känslolägen. Om vi får vara fria att vara den vi är slipper vi ljuga för att bekräfta varandra.
Det sägs att förändring först är möjlig när motsatsen, dvs. icke förändringen, blir för smärtsam.

Människan är den enda varelsen som tenderar att hålla kvar vid det som gör ont tills det gör så i i bomben ont att hon tvingas släppa taget. Vad mycket lidande vi skulle bespara oss om vi på ett tidigare stadium såg vad som inte fungerar och började undersöka alternativen.
Djur lär sig snabbt på ren instinkt att välja bort det som gör ont och söka nya vägar. Se på hästen i hagen. Det räcker ofta med att de nuddar elstängslet en gång för att veta tt det inte är någon behaglig upplevelse. Sedan håller de sig en bit därifrån.

I människans natur ligger det i att, i stället för att kliva åt sidan och söka nya och mindre smärtsamma vägar, fortsätta trycka på i hopp om att smärtan ska släppa taget. Det beteendet blir tydligt just i parrelationer, där hoppet om kärlek och bekräftelse blir ett starkt lim som håller fast individerna vid varandra. Vi är alla utrustade med fri vilja och eget ansvar.
Vi kan när som helst välja och välja om.
Även om vi inte alltid kan påverka det som händer, kan vi påverka vårt förhållningssätt till det som händer. Vi väljer vad vi säger och vad vi gör. Vi har stor frihet att säga vad vi känner och göra det vi vill. Men vi utnyttjar det inte. Vi kör på autopilot utan eftertanke. Eftersom vi har dålig kontakt med vad vi innerst inne vill, känner och behöver, skyller på andra när det går fel. När någon frånsäger oss vårt ansvar är det en stor fara – både för oss själva och för de relationer som vi ingår i.
Ni kvinnor sluta vara ”andningshål” åt andra. Det kan aldrig leda till något gott utan underblåser i ställer egoismen, rädslan och skulden. Kvinnor behöver bli tuffare och dra sig ur spelet. Ytterst handlar det om att bygga upp sin självrespekt, självbild och självkänsla.
Ingen är offer. Men är de val man gör. Att inte välja är också ett val. Vi har olika drivkrafter.