Om jag kan acceptera att jag är den jag är,
att jag känner det jag känner,
att jag har gjort det jag har gjort
– om jag kan acceptera det oavsett om jag tycker om det eller inte
– då kan jag acceptera mig själv.
Jag kan acceptera mina brister, mitt tvivel på mig själv, min låga självuppfattning.
Och när jag kan acceptera allt detta,
har jag placerat mig själv på verklighetens sida,
istället för att bekämpa verkligheten.
Jag håller längre inte på med att slå knut på mitt medvetande
för att behålla mina illusioner om min aktuella situation.
Och på så sätt banar jag väg för de första stegen mot att stärka min självuppfattning.
Så länge vi inte kan acceptera vilka vi verkligen är
vid varje givet ögonblick av vår existens,
så länge vi inte kan tillåta oss att bli
fullt medvetna om vilka val och handlingar som står till buds för oss,
inte kan öppna vårt medvetande för sanningen
– så länge kan vi inte heller förändra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar