Tankar om förväntningar

Alla förväntar vi oss saker. Ofta tror vi att förväntningar är fullständigt rimliga.
Vi klamrar oss fast vid dessa eftersom baksidan av dom är ensamhet. Det är smärtsamt att släppa sina förväntningar.
Vi förväntar oss hur andra ska tycka om oss, behandla oss, vilken uppskattning vi ska få för min kreativitet, hur snabba och ansvarsfulla andra är när det gäller att ge mig vad jag vill ha och att förstå och förutse mina känslor.
Jag kanske har höga förväntningar på att bli förstådd.
När jag inte får mina förväntningar uppfyllda reagerar jag. Ibland lägger man skulden på andra, ibland surar och ibland låtsas jag att jag inte bryr mig om det. Blir irriterad.
Något blir inte så som jag vill att det ska bli.
Förväntningar drivs av samma två rädslor – vi är rädda för att vi inte ska få det vi behöver och att vi ska bli skadade på något sätt.
Ingen människa förändras någonsin så att vi får alla våra förväntningar uppfyllda – inte ens om vi försöker.
Dessutom skapar det ilska och motvilja och driver bort människor från oss. Ett liv byggt på förväntningar resulterar i ständig besvikelse, avvisande, låg självkänsla och tom självdestruktivitet.
Förväntningar är ett sätt att hitta något utanför oss själva som bara går att finna i vårt eget inre.
De är ett försök att fylla vårt inre hål., våra inre känslor av tomhet från utsidan.
Om vi omedvetet försöker hantera vår rädsla för att bli övergiven är att förvänta oss att människor ska finnas där för oss.. Vi försöker att hantera vår rädsla för att bli invaderad genom att förvänta oss att människor ska respektera våra gränser.
När vi förväntar oss något av någon ser vi inte den personen som han/hon är i det ögonblicket.
Bakom varje förväntan ligger ett tomrum i oss.
När förväntningar inte uppfylls kan jag reagera med att bli rasande, förtvivlad. Jag kan reagera tvångsmässigt och automatiskt.
Viktig aspekt är berättigande.
Jag förtjänar, du är skyldig mig går ibland hand i hand med förväntningar. Ibland uttalat och öppet.
Ett annat tecken på berättigande är att vi gör saker som tyder på att vi förväntar oss något från andra men är omedvetna om att det är så.
Vi känner att vi är berättigade eftersom vi livrädda för att släppa kontrollen och bara låta allt vara som det är.
Vi växer upp med en känsla av tomhet och med uppfattningen om att det vi ska få måste vi kräva.
När vi känner oss lurade och besvikna ligger det en förväntan bakom. Bakom förväntan ligger vårt sår.

En medveten människa har inga förväntningar därför blir hon heller aldrig besviken